BMW - BIC - CD / LP - Corgi - DVD/VHS -Filmaffischer - Literature - Links - Spel -Swatch - Vi köper
sida 9 Tillbaka sida 10
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22

Vägen till Champagne Champagne – ska de va nåt? Är det inte bara en fjantig, överreklamerad dryck med alldeles för många bubblor, som kostar för mycket och som sällan funkar som den förförelsedryck man hoppats på? Nejdå, i alla fall inte om man är på plats där de värdefulla druvorna odlas. Text:

Champagne – är det inte mer än det här? tänker jag och skäms lite över att jag inte tycks vara nöjd med någonting. På något fånigt vis hade jag väntat mig ett exklusivt område: sagoslott, porlande bäckar, laxöring, måleriska byar och vackra människor längs vägarna med leende lika pärlande som den dryck de tillverkar. Sådan dryck – sådant område. Som om dryckens flärd var sprungen ur en lika flärdfull och obekymrad tillvaro.

Men det är ju bara bönder här. Överallt. Leriga bönder som klafsar omkring på sluttningarna och knipsar av druvor eller skumpar omkring i konstiga fordon som besprutar druvorna med Gud vet vad. Druvor eller kålrötter. Champagne eller müsli. Sak samma. Man sår ett frö. Skördar en frukt. Förädlar en produkt. Same, same but different, som indiern säger. Vad hade jag egentligen väntat mig?

Checkar in på mitt hotellrum i Epernay. Funderar en stund över min avoghet gent-emot Champagne. Kanske beror det inte på drycken utan på situationerna där den serveras: förfärliga mingeltillställningar, gräsliga studentskivor, upphaussade prisutdelningar inom motorsporten och ångestframkallande nyårsfester där man balanserar i en snödriva i för tunna kläder med en raket i ena handen och ett skumpaglas i den andra i väntan på ett nytt, intressantare liv.

Men om det är på det viset är det ju inte dryckens fel.

Därför borde jag ge den en chans. Och det är ju därför jag är här. Och dessutom är det dags för lunch.

Servitrisen är van vid besökare med starkt slirande franska. Annars hade hon inte så kvickt börjat framföra charaden du-har-just-beställt-kalvhuvud-och-det-tror-jag-inte-du-vill-äta-men-kycklingen-är-också-fin.

Till förrättens lantpaté dricker jag ett litet glas champagne. Det går alldeles utmärkt. Paténs feta, tunga, dova smaker bryter alldeles utmärkt mot den kyliga, pärlande drycken med dess intensiva druvsmak. Kycklingen är god, med jag ångrar likväl att jag inte tog in kalvhuvudet – om inte annat så för att se hur det serverades. Och till efterrättens äppelkaka dricker jag ett glas roséchampagne som trots högt pris och elegant smak ser lite väl barnslig och Barbieaktig ut.

Runt hörnet från La Cave a Champagne, restaurangen där jag lunchat, ligger Aveny de Champagne där flera av champagnehusen har sina palatsliknande huvudkontor. Ovan jord är det pampiga hus bakom galler av smidesjärn med förgyllda spetsar. Under jord är det kilometer efter kilometer av vinkällare – om man nu kan säga källare om något av den dimensionen.

På Moët & Chandon är allting svalt. Ovan jord är det generösa utrymmen, kräset möblerat i ett stenhus som kostat åtskilliga buteljer och alla anställda som sveper fram är angenäma, eleganta och belevade. Under jord är det bokstavligt talat svalt bland de välvda, mörka gångarna uthuggna ur kalkberget som rymmer miljontals flaskor.

– Här inne satt Napoleon och drack, säger guiden och pekar in i en sal värdig en man som ansåg sig vara mäktig av rent romerska mått.

– Oj, säger vi i rundtursgruppen, för vad ska man säga.

Varpå guiden övergår från en mäktig man till modeller och berättar att Moët & Chandon numera slutat sponsra motorindustrin. Det gav liksom ingen bra bild av drycken att gynna oljiga fartdårar som inte ens drack det exklusiva vinet utan sprutade ut det på närstående från prispallen. I stället för de snabba männen siktade man in sig på det vackra folket och började sponsra modeindustrin.

– Därför tog vi fram de här små flaskorna, säger guiden och visar upp något i den storleken man får på flyget. Tanken var att de skulle drickas av modellerna som gick sin catwalk. Men glas visade sig kladda till deras makeup. Varpå modet att dricka champagne direkt ur flaskan med ett litet sugrör uppkom.

Nu börjar han snart prata om Winston Churchill, tänker jag som börjar tröttna lite på guidens skryt. Churchill drack en flaska skumpa om dagen och lär ha sagt, när han skulle övertala sina regeringskolleger om nödvändigheten av den stora offensiven vid dagen D: »Kom ihåg gentlemän, det är inte enbart Frankrike vi slåss för, det är också Champagne!«

Ett förfärligt, cyniskt och obehagligt uttalande förresten.

Men guiden kommer aldrig in på Churchill. Kanske för att denne britt alltid favoriserade champagnen Pol Roger i sitt dagliga hinkande.

En som däremot oftast var trogen huset Moët & Chandon var James Bond. När agent 007 i Älskade spion tillsammans med Anya Amasova söker igenom ärkeskurken Strombergs flyktfarkost och hittar en butelj säger han: »Jag verkar ha missbedömd Stromberg. En man som dricker Dom Perignon ’52 kan inte vara genomusel.«

Dom Perignon, som givit namn åt Moët & Chandons mer exklusiva champagner, var en munk som levde från 1638 till 1715 och som ibland nämns som mannen som uppfann champagnen. Det är fel. Men Dom Perignon var likväl en av dem som lyckades göra en ordentlig dryck av det bubblande vinet. För från början var bubblorna inte alls välkomna utan såpass hatade att de kallades vin du diable, djävulens vin.

Richard Juhlin, Sveriges främste champagnekännare skriver i sin bok Champagne – den stora provningen att vin från kalla klimat alltid har bubblat – och Champagne är det nordligaste vindistriktet i Frankrike. Vädret gör att vinet skördas sent vilket för med sig att vinet inte hinner jäsa färdigt förrän vinterkylan slår till och stannar av processen. Därför buteljeras ett vin som inte är färdigjäst. När våren och värmen kommer sätter jäsningen igång igen, koldioxid bildas och man står där med ett bubbligt vin som man kanske inte önskat. Vad Dom Perignon således gjorde när han insåg att bubblorna inte gick att eliminera var att försöka få kontroll på dem.

När Richard Juhlin skriver så får han mig åter att bli misstänksam. Jo, jo, tänker jag, det är egentligen för kallt här för att göra ett hyfsat vin. Allt man gör blir bubbligt och så har man försökt göra en dygd av en nödvändighet och lyckats med konststycket att lansera detta felbrygda vin som något exklusivt. Det var väl det jag trodde.

Giv plats för korkarnas konung! På knä! Gormade korken.

Strax utanför Epernay, i den lilla byn Boursault, tar Jean-Louis emot för att visa den lilla vingården J & Jacques Berat som är en av de 60 ställena längs La Route Touristique du Champagne. Här har jag lättare att känna mig hemma. Vinet växer runt knuten. Vi rundar en traktor, får hoppa åt sidan när besprutningsfordonet kommer skumpande över gårdsplanen och jag tillåts pilla på alla olika tunnor och kar som behövs för framställningen av champagnen.

Efteråt sitter vi i ett valv som hyddats upp för att locka turister, dricker några olika champagner medan Jean-Louis berättar. Först klagar han ett tag, vilket också det gör att jag känner mig hemma. För en vinodlare som inte gnäller är ingen riktig vinodlande bonde utan en marknadsförare.

– Allt är reglerat, förstår du. Man måste följa en massa regler för att få sätta Champagne på sina etiketter. Eller för att få vara med i La Route Touristique du Champagne. Och det är förstås bra. Men det kan ju bli lite jobbigt ibland. De kommer hit och kontrollerar. Allt ska kontrolleras. De räknar hur många druvor per hektar vi har – för många druvor sänker ju kvaliteten på vinstocken. Och de kollar alla kvitton vi får. Kvitton på jäst, på socker, allt, allt, allt! De kommer till och med hit och väger alla skal och kärnor som blivit över efter pressningen.

Den nya flaskan som kommer in är en Special cuvée. Jag läser på den lilla lappen att blandningen av druvorna är 50 procent Pinot Noir, 20 procent de Meunier och 30 procent Chardonnay. Pinot Noir för tyngden och kraften i smaken, de Meunier för syrligheten och Chardonnay för fruktigheten. Allt enligt Jean-Louis nyligen avgivna beskrivning.

– De kontrollerar till och med att husen där vinplockarna bor i har en viss standard. En alldeles för hög standard om du frågar mig. Vem har råd att bygga fullvärdiga bostäder som bara utnyttjas fjorton dagar om året? Och inte får vi anställa andra än arbetslösa. Men Frankrikes alla arbetslösa orkar inte komma hit och orkar inte jobba. Jo, jo … frågar du mig har vi haft en socialistisk regering alldeles för länge …

– Men hur lärde du dig att känna igen olika druvor i de olika blandningarna, avbryter jag eftersom Jean-Louis nu alltför mycket börjar låta som en vanlig svensk gnällbonde.

– Träning. Inget annat hjälper. Det är som att spela orgel. Man måste träna hela tiden. Håller jag upp någon månad märker jag hur jag tappar stinget, hur jag börjar få svårt att urskilja de finare nyanserna, hur jag börjar ta miste.

Jean-Louis gör en konstpaus, sticker ner snoken i glasen han har framför sig, sniffar, snurrar på glaset.

– Känner du att det är mer Chardonnay i den här cuvéen, i den här blandningen.

Jag snurrar på mina glas, sniffar, smuttar, tar en klunk, låter champagnen rulla runt i munnen.

– Ja, svarar jag, absolut mer fruktig smak. Tydlig dominans av Chardonnay.

Men då ljuger jag. Mina smaksinnen är inget att skryta med. Men det säger jag inte eftersom Jean-Louis kanske skulle ta det som en förolämpning att jag kommer och smakar hans viner fastän jag inte har de rätta förutsättningarna. Jag smakar skillnad på innehållet men jag kan inte sätta ord på mina upplevelser. Kanske är det också där min lilla aversion mot sådana som Richard Juhlin ligger. Det är kanske inte egentligen en irritation över människor som skryter med sina lyxiga intressen, utan snarare lite ren och skär avundsjuka. För när Juhlin provsmakar champagne säger han sig känna igen smaker som honung, rök, valnöt, apelsinblom, choklad, vanilj, kaffe, lime, mineral, färska bifftomater, tryffel, anklever, champinjon, jordkällare, trä, fisk, mintchoklad, digistivekex, kaprifol, orkidé, karljohansvamp, smörkola, citrondessert, ek, gummi, aprikos, persika, mango, brylépudding, knäck. Det är ingen hejd på de smakupplevelser han får ut av det som hos mig genererar kommentaren »ja, det här var ju lättdrucket«. Det är som när jag och min far går ut på stugtomten. Jag hör fågelkvitter medan han urskiljer femton olika fågelarter. Det är också orättvist.

– Jag försöker komma ihåg smaker och dofter genom att också knyta en plats till dem. Syren – så doftar det utanför min mors hus, smörkola – det var min barndoms godis, apelsinblom – den där resan till södra Frankrike när jag var ung.

Sittande såhär mittemot en champagneälskare blir det mycket lite högfärd och mycket mer kärlek till en dryck. Det blir så mycket trevligare än ett snobbigt test i en snobbig tidning, med snobbiga ord och meningslösa cirkeldiagram.

– Sen har jag också en massa burkar vid min säng. Burkar med olika doftprover i som jag då och då luktar i och försöker gissa rätt.

Är inte det en fin bild av en champagneälskare? En man som sitter i sin säng och sniffar i en burk och försöker minnas en doft och en plats. Är det Sydfrankrikes apelsiner, thairestaurangens lime eller den italienska citronen? Och så nästa burk. Champinjonerna från den där ekskogen eller kantarellen som omeletten var gjord på den där gången i Hautvillers?

Och med ens är vi långt från sagans Champagnekork:

Så blev det natt och alla gick till vila. Var och en på sitt lilla vis, det vill säga alla utom Champagnekorken, som störtade omkring på huvudet i mullvadshålet och ropade efter gåsleverpastej och rysk kaviar!

BMW - BIC - CD / LP - Corgi - DVD/VHS -Filmaffischer - Literature - Links - Spel -Swatch - Vi köper

Tillbaka

info@jamesbond-shop.com

Copyright © 2001-2003 jamesbond-shop.com. All Rights Reserved

James Bond Materials© 1962 - 2002 United Artists Corporation and Danjaq, LLC. 007 Gun Logo© 1962 United Artists Corporation and Danjaq, LLC. 007 Gun Logo, Iris Logo, JAMES BOND and all other James Bond related trademarks - Danjaq, LLC. All Rights Reserved.