Foto: Paul Madej

För några år sedan kompletterade 53-årige Gunnar Schäfer sina tidigare namn med ”James” och ”Bond”. – Många tror att det bara är en kul grej, men för mig handlar namntillägget om att känna närhet till min pappa som försvann när jag var två år, säger han.

Publicerad: 21 april 2010, 00.01

NAMNBYTE När Gunnar Schäfer var två år försvann hans pappa. De många frågor som händelsen väckte har inte fått några svar och den djupa saknaden finns där än. Men en som på flera sätt kommit att fylla tomrummet är – James Bond. Gunnar har till och med lagt action­hjältens namn till sina egna. På så sätt tycker han sig ha kommit närmare sin pappa.

”Mitt namn är Bond... James Bond.” Ja, faktiskt. I Kalmar bor 53-årige Gunnar Schäfer som ända sedan barndomen varit en stor beundrare av den brittiske agenten 007. Som åttaåring fick han följa med sin storebror till biografen och se sin första Bondfilm – Goldfinger.

Storögd sögs han in i en värld full av agenter, genialiska skurkar och häftiga bilar med finesser som katapultstolar och vändbara registreringsskyltar. Där i biomörkret väcktes en livslång fascination för James Bond.

Sedan dess har Gunnar sett alla Bondfilmer – oräkneliga gånger. Men att bara följa den hemlige agenten via bioduken var inte tillräckligt. Gunnar ville vara James Bond. Eller åtminstone känna sig som honom.

I hemstaden Kalmar är han numera lite av en lokalkändis. Det faluröda 1800-talshuset där han bor, har han döpt till Golden eye efter filmen med samma titel. Han ses ofta på stan iförd svart smoking och fluga, körandes sin röda BMW med registreringsnumret ”007 JB” eller avnjutandes en Vodka Martini – ”shaken, not stirred”.

För att bli ännu mer lik Bond-karaktären, ansökte Gunnar Schäfer för tre år sedan om att få komplettera sina tidigare namn med ”James” och ”Bond”. Till sin egen förvåning fick han ja.

– Jag trodde att det skulle vara upphovsrättsskyddat, men ganska snart ringde en kvinna från Skattemyndigheten och berättade att de godkänt min ansökan. Jag blev både överraskad och väldigt glad. När det nya körkortet kom, kände jag en stor värme

inombords. Det här betyder oerhört mycket för mig, säger mannen som numera har fem namn på körkortet: Nils Gunnar Bond James Schäfer.

Det är lätt att först tro att Gunnar Schäfers tillägg av namnen James och Bond mest är en kul grej. Kanske ett test för att se hur långt det går att tänja de svenska namnlagarna. Eller ett smart marknadsföringsdrag. För några år sedan gjorde Gunnar om halva sin bildelsfirma till ett Bondmuseum och som föreståndare för ett sådant får man förstås ext­ra uppmärksamhet om man kan presentera sig med den klassiska repliken: ”Mitt namn är Bond. James Bond.”

Men historien bakom Gunnar Schäfers namntillägg är samtidigt djupare och mer komplex än så. Via sin mobiltelefon – med slutnumret 007 – konstaterar Gunnar att han ”inte växte upp på livets ljusa sida”.

Två händelser under barn­domen har på olika sätt påverkat honom mycket. Den första inträffade när Gunnar bara var två år. Hans pappa var tysk och stred för sitt hemland under andra världskriget. Efter krigsslutet kom han till Sverige och träffade Gunnars mamma. De gifte sig och fick fyra barn.

En dag sa pappan att han skulle åka på semester till Tyskland för att försöka leta reda på sina föräldrar, som han tappat kontakten med under kriget. Efter någon vecka damp det ner ett vykort som pappan skickat från Danmark, men efter det hörde familjen aldrig mer av honom. Han var spårlöst försvunnen.

– Även om jag inte minns så mycket av själva händelsen, var det förstås en stor katastrof för hela min familj. Mamma kunde inte ta hand om oss barn och samtidigt ensam stå för försörjningen, så vi fick gå till socialen för att få hjälp.

– Psykologiskt lämnade pappa också ett stort tomrum med en massa obesvarade frågor efter sig: Hade han en annan familj kvar i Tyskland? Var han olycklig och skadad efter sina krigsupp­levelser? Tyckte han inte om mig och mina syskon tillräckligt mycket? De här frågorna har jag levt med hela mitt liv, säger Gunnar Schäfer.

Den andra händelsen var av ett annat slag, men Gunnar beskriver även den som livsavgörande. Det var den där gången när han som åttaåring såg sin första

James Bond-film. Filmen var barnförbjuden, men i storebrors sällskap släpptes han ändå in.

– Filmen hade en otrolig dragningskraft på mig. Först i efterhand har jag förstått varför: Som åttaåring kunde jag fantisera om att min pappa – precis som Bond –  var på hemligt uppdrag och att det var därför han hade lämnat oss. Jag ville så gärna tro att pappa gjorde något gott, något spännande … något som jag kunde vara stolt över.

Fascinationen inför den elegante och skicklige agenten på film­duken ledde så småningom vidare till James Bonds skapare – Ian Fleming. Han har skrivit böckerna som ligger till grund för Bond­filmerna och när Gunnar började läsa biografier om hans liv, kände han att det fanns tydliga paralleller mellan författaren och hans egen pappa. De var till exempel födda ungefär samtidigt och båda hade stridit under andra världskriget – om än på olika sidor.

– Det Ian Fleming upplevde, kan även min pappa ha varit med om. På något sätt har jag försökt närma mig min pappa genom att läsa allt jag har kommit över om Ian Fleming. Man kan nästan säga att Ian Fleming har blivit lite av en ”plastpappa” för mig.

Under årens lopp har Gunnar även gjort flera försök att hitta sin riktiga pappa. Han har bland annat varit i kontakt med tyska konsulatet och Röda Korset. Men sökandet har inte gett något resultat.

I stället har Gunnar försökt fylla tomrummet efter pappan med James Bond och Ian Fleming. Som ett led i detta har han lagt stor kraft och möda på att samla på sig olika Bondprylar. I samlingen finns allt från agentväskan med leksakspistol, som han fick i julklapp som nioåring, till en motorcykel från Tomorrow never dies och 300 filmaffischer i original. Mest stolt är han över att ha kommit över den BMW Z3 som användes i filmen Golden eye.

– Det kanske kan verka lite löjligt, men jag blir faktiskt glad och känner mig varm inombords av små vardagliga saker som påminner mig om James Bond. Det kan handla om att jag öppnar kylskåpet och ser att det står ”007” på termometern – eller att jag visar fram min legitimation där det står ”James Bond”. För en kort stund känner jag pappas närvaro och lever upp lite.

De flesta reaktionerna har faktiskt varit förvånansvärt positiva. Gunnar Bond James Schäfer står med alla sina namn i telefonkatalogen och det händer hela tiden att okända personer fnissande ringer och frågar om ”James Bond är hemma?”.

– Det är oftast barn eller onyktra personer som ringer. Många undrar om jag verkligen heter

James Bond och varför. Efter att jag har dragit min historia, förstår de att det inte bara är en kul grej utan att namnen faktiskt betyder väldigt mycket för mig. Samtalen blir ytterligare en möjlighet för mig att prata om min pappa. Och vem vet, en dag kanske jag får kontakt med någon som vet vad som egentligen hände när han försvann från oss.